Det är midsommarafton och solen är påväg upp igen. Med smått onyktra ben försöker jag balansera på den sågspånade stigen för att komma fram till den första stugan på våran tomt. Väl framme ser jag hur hon sitter utanför dörren, hon vill prata. Men jag hör inte vad hon säger. Jag försöker vara stark, ber henne gå in och lägga sig. Hon bara mumlar ett svar som ingen människa skulle kunna höra. Jag ger upp.

Sorgen som rinner över mig tänder eld i mina ögon, det bränner bakom ögonlocken och snart rinner det tårar för att släcka elden. Jag springer uppför backen, hamnar sittandes utanför friggeboden och bryter ihop. Tänder cigarett efter cigarett. Allting som jag förträngt de senaste månaderna kommer tillbaks. Jag tänker på min lillebror och börjar gråta ännu mer. Hur kunde jag lämna honom i den där skiten. Ångesten kväver mig och tårarna vägrar sluta rinna. Det slutar med att jag sitter i mormors famn och berättar allt. För första gången.

Hon tröstade mig till sömns den natten och även fast jag känner att jag har svikit hela min familj så är jag stolt. Stolt för att jag försöker rädda den familjen som troligen kommer att se ner på mig i månader framöver.