Det var den sista sommardagen, fast det var i slutet av september var det den sista sommardagen. Luften luktade solsplågat gräs och en svag doft av skärgårdsvatten. Även fast det luktade som en ljus sommardag var det kolsvart ute. Jag gick först med en ficklampa. Såg bara den lilla fläcken framför mig av ljus på sågspånsstigen framför mig, allt annat var svart. Jag visste bara att mina fyra bästa vänner gick bakom mig, men såg dem inte.

Vi kom fram till ängen där helikopterplattan låg. Kommer ihåg när mormor fick åka helikopter därifrån då hon bröt benet. Men den dagen fick den här platsen ett nytt minne. För jag råkade titta upp och se den stjärnklaraste himlen jag någonsin sätt. Tillslut står vi där alla fem och tittar rakt upp i himlen. Den var nästan lika fin som känslan att jag stod där med mina bästa vänner. Vi är asfalltsblommor i vanliga fall och nu tittade vi på en stjärnklar himmel som jag sent kommer glömma.
För det var den sista sommardagen.