I november satt jag och min bäste vän vid mitt röda köksbord.
- I januari åker vi till brighton, singelresa på riktigt. Bara du och jag.
- Jag lovar att bara för vi säger att  vi ska vara singlar så kommer va inte vara det då. Bara för att gud vill jävlas med oss.

Och så blev det, min bäste vän skaffade pojkvän precis nu innan vi åker.
Inte jag däremot, men det har jag nog mig själv att skylla på. Jag tycker om människor tills de kommer för nära, då blir det jobbigt. När ska jag någonsin lyckas ta det steget att jag släpper in någon i mitt riktiga liv. När ska jag träffa den personen som ska få se mitt liv osminkat. Nu pratar jag inte om ett osminkat ansikte, utan ett osminkat liv. För det är precis så det känns. Mitt liv ser perfekt ut på utsidan, men om man ser allting under ytan är det kaos. Jag vill träffa en sådan person som jag kan lita på så mycket att jag vet att han inte går när han får se kaoset. Att han inte lämnar mig, utan står kvar med mig och gör mig starkare istället.