En artonsårs fest i november, faktist mig egen.
Alla hade sett fram emot festen som varit planerad sen sommarkvällarna i augusti. Alla hade den där känslan i magen, festfjärilar i magen som jag brukar kalla det och det var därför det slutade som det gjorde. Alla drack, drack enorma mängder. Jag var knappt full, stod på dansgolvet och tittade på mina vänner. De betedde sig som en flock apor och det var inte lika kul när jag inte var med i flocken. Saker gick sönder och åt helvete. Vid två tiden förstördes hela festen, jag bröt ihop. För mycket ansvar. För mycket kaos. Ville inte att någon skulle se. Gick ut ifrån lokalen och trodde att ingen skulle märka. Ingen märkte heller, att jag gick gråtandes ut själv på min egen fest.

När jag går på den regninga asfalten utanför hör jag fotsteg bakom mig. Någon hade sett. Vem? En vän, han tröstade mig och på något sett såg han rakt igenom mig. Han såg att jag inte mådde särskillt bra och det var inte tårarna han såg. Han såg att jag var trasig på insidan. Det var läskigt, för mina bästa vänner märkte det inte ens. Men han såg. Det betyder ganska mycket. Såhär i efterhand så betyder det iallafall.