Jag sitter och fingrar på mina nya örhängen, ett par guldduvor.
Duvor står väl för frihet om jag minns rätt. Jag känner ingen frihet just nu. Fast jag egentligen är hur fri som helst så känner jag mig fången.

När vi var i england sov jag och min bästa kompis på två madrasser i vardagsrummet. Hon sov och jag låg vaken. Jag och mina sömnproblem började tänka sådär farligt mycket. Det började rinna tårar nerför kinden som snart skulle samla sig i en stor pöl på kudden. Jag började tänka på alla utbrott jag har fått senaste tiden, alla gånger jag har börjat gråta från ingenstans. Till och med på min egen artonårsfest sprang jag iväg gråtandes. Två gånger. Då slog det mig att det händer för jag håller för mycket inne, att jag inte pratar om mina problem.

Jag alltså låg gråtandes brevid min bästa vän och klarade inte ens av och väcka henne för att få prata. Hon visste ingenting, hon kunde inte gissa att jag mår så dåligt som jag gör. Hon kan inte veta om jag inte berättar. Jag kan inte bli bättre om jag inte berättar. Problemet är att jag inte kan berätta.