Vi sitter i våran busshållplats. Det är hål i mina strumpbyxor, särket fem stycken. Han petar i ett av hålen på mitt lår och säger hur kall jag är. Det var faktiskt inte särskillt kallt, men min kropp kanske visste att han skulle hålla om mig för jag var kall. Kroppen gjorde det utan att min hjärna hade något att säga till om. Han tog tag i mig, satte mig i hans smått beniga knä och stoppade händerna i mina fickor. Han andades mig i nacken tills jag blev alldeless varm, på ett fint sätt.

Det sitter en äldre kvinna brevid oss i busshållplatsen och ler. Han viskade till mig att hon tror nog att vi är tillsammans. Jag skrattade åt själva tanken efter som alla tror det, men vi aldrig kommer så långt. Han viskar en gång till och säger att vi kan spela den rollen för ikväll.

När jag tänker tillbaka på att vi har varit tillsammans en dag av de två år vi har haft varandra känns det skumt. Tråkigt att vi hade kärleken men bara aldrig vågade. Vi var och är fortfarande två hjärnor. Och som alla vet behövs det två hjärtan i första hand. Sedan kan hjärnorna få vara med.