Varje gång han har sårat mig har det visat sig varit ett missförstånd. Precis så var det denna gång också. Det var inte meningen, han trodde att det var jag som inte hälsade. Han var inte där med en annan tjej. Han var sur för att ett tidsfördriv ringde förut när jag låg i hans armar. Förstår honom, det gör jag. För den svåraste personen jag känner det är jag själv, efter det kommer han. Vi är som skapta för att vara ett vackert problem tillsammans. Frågan är bara om vi någonsin kommer sluta vara ett problem, eller om vi kommer fortsätta barfota på den här steniga vägen.

- Såg du inte hur jag tittade på dig?
- Nej men jag kände.