Det var nångång i augusti. Jag och min bästa vän hade sjungit thåström och druckit nästan en hel box vin själva. Vi skulle på fest och jag skulle få träffa min första kärlek. Han med rött hår. Jag vet inte om det var vinet eller hjärtat som gav mig så höga förväntningar. Men när vi stod där i tcentralen bland allt folk, 13 minuter kvar och min vän säger: jag måste gå, hennes kärlek var i närheten på någon uteservering. Då brast det, hon ville gå fast hon visste att jag nästan aldrig träffade min första kärlek. Hon satte mitt hjärta på spel för sitt egets hjärtas skull. Jag grät och vi skrek. Hon grät för jag grät. Jag grät för hon inte förstod. Eller mer för att hon förstod och fortfarande inte ville säga att jag hade rätt. Hon gick. Jag gick.

Jag grät hela vägen hem, struntade totalt i alla människor som såg mitt söndergråtna ansikte. För jag fick gråta eftersom min bästa vän hade svikit mig. Men mitt i det där fick jag ett sms, inte från min bästa vän utan från min dåvarande kärlek. Han frågade om han fick komma över. Ja. Ja det fick han, men jag fick panik. Jag ställde mig i duschen. Kallt kallt vatten. Få bort rödmosigheten. Få bort tårarna och ja det fungerade ganska bra. Jag såg normal ut när han steg in igenom min dörr. Jag såg normal ut när han kramade mig. Men jag såg inte normal ut när han tittade mig i ögonen. Han frågade mig om jag hade gråtit. Nej sa jag. Men jag ser ju att du har det, men du behöver inte berätta sa han. Den natten fick han mig att känna mig så trygg, för vi kysstes inte ens. Utan bara höll om varandra.