Jag vet inte varför mina ben skakar, mitt hjärta slår hårt eller varför alla tankar i min hjärna slås ihop som en orkan. Eller jo jag vet. Men jag vill inte erkänna det. Det var för det där smset. Han kommer alltid smygandes såfort mitt hjärta ens tänker på ett annat hjärta. Han fångar in mig i sitt svarta rum och det tar så obehagligt lång tid att hitta ut igen. När jag väl hittar dörren, ljuset och kärleken. Då drar han in mig i hans svarta rum igen. Rummet som aldrig leder någon vart. Rummet som bara känns bra att vara i en stund eller två. Inte mer, för jag har inget bra mörkerseende.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvirrad blir jag. Varför vill ha han mig i det svarta rummet hela tiden. Vill ha ha mig där jämt men vågar inte. Eller är det mer som ett sällskap. Är det inte dags att efter två år att släppa mig? Ge mig en chans att börja om på nytt. Att få känna någon annans hjärta utan att känna oro över när han ska komma och förstöra allt igen. Jag tror att jag aldrig låter mitt hjärta falla för någon annans bara för att jag vet att han kommer komma och ta det igen. Jag vet det liksom och då känns det bara onödigt att trampa på någon annans hjärta medans.