Jag Djar nudlar i en kastrul på spisen. Tolv grader.
Det gör jag medans kärleken väntar. För det är dags att låta den vänta.
Allt blir bara krångligt när hjärtat bestämmer mer än vad resten av kroppen gör. Finns kärleken fem minuter ifrån, får den vänta i femton. Varför? Jo för jag behöver tid. Tid att låta sekunderna, minuterna och timmar gå.
Gå så att jag kan lista ut om det är värt att ge hjärtat till någon som fått chansen att ta det i två år.

Allting går så långsamt att jag tjatar sönder mig själv med känslor. Jag får ångest innan jag ska sova för jag spelar upp varenda kärleksscen vi haft som värsta romeo och julia filmen i mitt huvud. Det gör ont varenda gång jag ser din buss. Nervösa fjärilar sprider sig i hela min kropp när jag vet att jag går där du brukar gå. Om man kunde hamna i en kärlekskoma är det där jag är nu. Jag vill ha honom mer än någonsin, men det går inte. Det finns inte. Jag vet inte. Jag vågar inte. Vi är så fel för varandra att det blir vackert. Fyfan för kärlekskoma, dra ut sladden så jag slutas andas eller väck mig med en kyss. Det är ditt val. Ditt val.