Jag tittar mig i spegeln, ser inte samma som förut.
Ser inget kärleksglitter i mina ögon, jag börjar tro att den dött ut.
Det var så länge sedan jag kände fjärilar i magen, att jag smått blivit beroende av hur det såg var förut. Då han var min och jag var din. Fast ibland var man inte ens sin egen. Alltid fanns det någon som kysste än i nacken. Idag finns inte ens tidfördriven för att jag har slutat andas. Mitt hjärta bad mina lungor sluta, iallafall då någon var nära. Såfort någon försökte var det som om jag föll död på golvet. Tre hundra gånger om. Flera dunsar. En kille som går sin väg. Flera dunsar till och själv på golvet ligger jag. En kärleksberoende ensamvarg som inte tillåter någon att komma nära. Dags att sluta leta för det är då den kommer. Kärleken.