Jag vill sitta på hans sängkant med nakna bleka ben. Höra honom andas tungt när han sover medans jag sitter där och småler. Man hör skrattande måsar utanför hans fönster och gardinen hänger ut lite sådär som på film.

Jag vet inte om det håller på och bli något igen. Jag tänker på allt det fina, dubbelt trippelt mer än vad jag borde. Jag tänker de där idiotiska tankarna "det är annorlunda nu". Saken är den att det kan vara så, eller bara ännu tur igenom hur det känns att ha ont i hjärtat. Mina vänner säger nej. Mitt hjärta säger ja. Min hjärna säger ingeting alls.


ph: unknown