Jag har trasslat in mig i mitt eget hjärta. Taggtråd som sätter sig fast som sugande nålstick över hela min kropp. Ska jag ringa honom. Ska jag smsa honom. Ska jag åka till honom. Ska jag kyssa honom. Ska jag ge varenda partikel av min kropp till honom. Ska jag låta han sätta sig fast vid mitt hjärta som en blodigel. Han är isåfall den vackraste och kanske den mest behagligaste blogigel som min kropp har träffat på. Kärleksigel, som suger ut varenda jävla känsla ur mitt blodomlopp. Det rinner kärlek, kyssar och svek i varenda ven i min kropp. Är det de kärleksigeln vill ha? Är det detta som den vill ta tillvara på? Eller är det bara jag?