Vi sitter och pratar om honom, jag och min bästa killkompis.
Jag berättar om allting som vi gjort, alla saker som han sagt och varenda kyss han har gett mig. Vi sitter och ler, tänker på hur många år som jag har kysst honom till sömns och hur många nätter vi träffats.
Allting är fint.

Tills han. Han med stort H går förbi oss. Tittar på oss. Hälsar inte. Det känns som någon tar en stor motorsåg och delar mitt hjärta i två bitar. Han jag sov tillsammans med för en vecka sedan hälsar inte ens. Han är där med en annan tjej. Jag orkar inte, utan fortsätter dansa bort mina beskymmer som vanligt. Jag känner hans blick som en laserstråle igenom hela mitt hjärta. Han stirrar ifrån andra sidan rummet. Tittar. Stör mig. Irreterar mig. Sårar mig. Dödar mig sakta men särket. Jag försöker hålla tårarna på insidan av ögonen. Det går snart inte längre.

Dans dans dans. Tunnelbanan. Blåa linjen. Sundbybergs Centrum. Går av. Bryter ihop. Kärlek är hemskt. Gonatt.