Vi dansar tätt intill varandra på ett stort dansgolv, med minst femhundra andra dansade människor. Bådas läppar ler stort när vi kommit varandra så när att våra näsor snuddsas. Jag förklarar att vi redan hade kysst varandra nu om vi hade varit eskimåer, han förstår inte vad jag menar. Men svarar ändå att han föredrar att kyssas som engelsmän gör. Jag började skratta och sedan så kysste han mig, precis som engelsmän gör.

Det var den bästa kyssen sedan min gamla kärlek. Den var nästan bättre. Kanske för att vi kysstes på ett svettigt dansgolv i staden jag egentligen hör hemma i. Kanske för det var en charmig engelsmans läppar jag kysste. Eller kanske för att hoppet om att hitta någon igen på riktigt kom. Svaret har jag inte, men jag vet att jag kommer minnas den kyssen länge.

Resten av kvällen var vi som ett nykärt par, ett sånt där sliskigt par man ser på tv. Men för en kväll lät jag mig vara nykär med en kille jag träffade för första gången. För på något sett visste jag att vi aldrig skulle ses igen och ja jag skulle göra mycket för att få träffa han igen. För mycket. Men istället för krossade hjärtan och tårar som de mesta kärleksvägar brukar sluta med, har jag ett minne av hur en perfekt kväll kan se ut med en perfekt kille.