Gammal kärlek.
Alla har den och igår förstod jag på riktigt att man aldrig blir av med den. Man känner hans ögon i ryggen, när man går igenom rummet. Speciellt då man skrattar, då tittar han som mest. Jag vet inte om han tittar för han tycker om mig fortfarande, för det skulle isåfall inte stämma med dom meningarna som fick mig att gråta nätterna långa. Eller så tittar han bara för att det är just en gammal kärlek, som man så gärna skulle vilja uppleva igen. För en dag. Men inte mer.

För det är just därför jag inte kan titta, för då skulle vi dras tillbaka. Han kan titta på mig och jag kan veta att han tittar, men inte mer.