Jag gick i höga klackar på kullerstenarna i staden där jag bor.
Vem skulle jag möta. Jo en kille (som jag inte brydde mig om).
För jag kände mig ensam.

När jag står utanför tunnelbanan och röker ser jag bänken du satt på förra sommaren. Vi skulle ses och jag var sen, särket ett timme. Du hade händerna på huvudet och stirrade ner i marken. Jag visste att du var sur, men när jag kom så log du ändå. För du tyckte om mig då.

Jag förtränger tankarna om dig och återgår till verkligheten ett tag. Men när jag ligger i sängen, och mitt tidsfördriv andas tungt på mina nyckelben kommer minnerna tillbaka igen. Minnerna om hur glada vi båda var när du sov hos mig för första gången. Vi log stort samtidigt som vi kysstes. Vi kysstes hela natten och på morgonen när läpparna var snustorra fortsatte vi ändå. För vi var så förälskade.

Sen tittar jag på han som ligger brevid mig. Han som beundrar mig med stora bruna ögon, när jag egentligen bara vill se ett par blåa ögon som beundrar. Ska jag någonsin kunna glömma de blåa ögonen?