Sen jag föddes har jag alltid varit barnsligt förtjust i vatten. Mamma fick alltid dra mig upp ur vattnet på landet efter tre timmars fisktittande med mitt läckande syklop. Men efter fem minuter var jag nere igen. Jag trodde att jag hade blivit född i fel kropp, att jag egentligen skulle varit en fisk.

Nuförtiden badar man inte så ofta längre, inte i havet iallafall och när man väl gör det kan man inte leka fisk. För nu är man nästan vuxen, man ska bete sig. Fast allt jag egentligen vill göra är att dyka ner under ytan och förstöra sminket.

När jag har det svårt, när jag har panik eller när jag gråter sätter jag mig alltid på toaletten. Sätter på kranen och stirrar på vattnet. Jag kan sitta så i flera timmar, det är så jag överlever. Eller när det regnar ute, som det gör nu. Då sitter jag i fönstret och tittar på regndropparna som tävlar för att rinna först ner. Det är fint.