Jag vet inte vad hjärtat vill. Ikväll var första gången jag träffade han. Första gången jag träffade han efter det hade tagit slut. Jag skrattade och älskade livet med blicken tillsammans med mina bästa vänner. Men ändå kunde jag inte missa att se hans blickar han gav. Mina vänner såg dom också, de stirrande förvirrade ögongen som undrade varför jag inte hörde av mig längre. Jag försökte verkligen att vara normal och strunta i han. Min hjärna klarade det, men inte mitt hjärta. Mitt hjärta sa att han satt brevid mig och stirrade. Mitt huvud sa att jag inte skulle titta tillbaka.

Jag hälsade inte på han. Hans kompisar pratade med mig som om ingenting var fel. Mina kompisar pratade med han som om ingeting var fel. Men vi satt där som det förlamade kärleksparet som inte vågade prata med varandra. När jag skulle gå satte jag handen på hans axel för och ge han en kram hejdå. Han tittade bort. Han var sur.
Eller lika förvirrad som jag är.

Jag vet inte vad mitt hjärta vill längre.