I juni har det gått ett år. I juni har jag haft känslor för någon i mer än ett år, för första gången. Är det då något jag är glad för? Nej. Jag sitter fast, som jag aldrig suttit fast förut. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har sagt till mig själv att nu är det dags att gå vidare. För jag gör det inte. Det spelar ingen roll hur många andra läppar jag kysser, för det är bara behag för stunden. Det spelar ingen roll hur många sms jag får ifrån någon annan kille, för enda gången jag ler inombord är när jag får sms ifrån han.

Jag hatar hur han får mig att gråta. Jag älskar hur han får mig att le.
Det är nog därför jag stannar kvar.