The strokes spelades i högtalarna och vi satt runt ett bord med lite vin.
Det var mina vänner som satt där och jag skrattade hjärtligt i flera timmar. Tills jag får ett samtal av min pappa som jag kvällen tidigare aldrig kommit så nära. Han skriker i telefonen och jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Mina vänner tittar på mig och tårarna börjar rinna. Inte vanliga tårar, utan riktigt hulkande.

Det är två stycken av mina vänner som vet varför jag egentligen gråter. De vet att när någon skriker på mig sådär kommer alla tårar jag har hållt inne ut. All skit som har byggts upp under de senaste månaderna når sin topp. 
Och jag brister. Jag går sönder.

En av mina vänner vinkar med mig til övervåningen och jag ligger gråtandes i hennes knä. Jag skäms för tårarna och känslorna. En killkompis kommer in i rummet och håller mig i handen. Jag börjar gråta ännu mer när jag inser vilka fina vänner jag har och hur mycket jag älskar dom.

En av dom tar mig i handen och säger vi går nu. Så vi gick i timmar, hand i hand, jag gråtandes hon tröstandes för att komma hem. För att gå mot bättre tider och bättre tider kom. Jag får ett sms av min kärlek och nu vet jag att det är något fint mellan oss igen. Det är inge bråk utan bara fint.