Jag sitter med brunbrända ben på bryggan.
Vågarna kluckar mot bryggan och det guldiga håret blåser fint i luften.
Att jag hade glömt hur fint man mår på landet. Att jag hade glömt hur fint det är att vakna i friggeboden av att dörren är öppen, solen lyser in och man hör havet utanför. Att jag hade glömt hur fridfullt det är att sitta på berget, i månskenet och filosofera med min egen hjärna.

Jag måste ha glömt allt det här, för nu de här två dagarna då jag var i skärgården har jag aldrig mått så bra. Det är så fint.