Jag låter tårarna rinna i en tyst ensamhet.
Kanske för att det är jobbigare att prata om problemen. Att gråta är en genväg för att slippa möta tröstnaden och förståelsen. Ibland undrar jag om det egentligen är jag som bara sårar mig själv i min egen tystnad.

Igår satt jag gråtandes på trottoaren i Sundbyberg. Det kom fram flera okända främlingar och frågade om jag var okej. Om jag ville ha sällskap på trottarkanten. Jag sa nej och blev rörd. Min bästa vän kom istället, hjälpte mig att gå hem och hjälpte mig att för första gången prata om det. Jag klarade inte av att berätta allt, men lite. Jag kanske är påväg att sluta såra mig själv i min egen tystnad. Tack vare min bästa vän.