Klockan var halv fyra på morgonen.
Vi satt med varsin cigg vid mitt röda köksbord och drack kaffe. Svart kaffe med klumpar av kaffepulver i. Han tittade på mig och jag stirrade på hans irreterande leverfläck vid näsan.

- Sluta titta.
- Jag har saknat den.
- Hur kan du saknat den när det var du som slutade höra av dig?

Jag svarade inte på hans fråga, utan bara log. Svaret var egentligen: för jag har bråkat med mitt eget hjärta och försökt förtränga hur mycket jag egentligen tycker om dig. Förträngt hela dig. Förträngt kärleken. Vilket jag ångrar nu. Men om jag inte hade gjort det skulle vi aldrig suttit där.