Jag hade druckit vin tillsammans med min bästa väl och min finaste familj.
Vi sjöng thåström, ebba grön och bob dylan i ett rökmoln vid köksbordet.

Jag och min bästa vän var i tcentralen när allting släppte.
Tårarna rann och jag tror hon aldrig har sett mig gråta så mycket i hela sitt liv. Hon skulle på krogen för att träffa sin kärlek och jag åkte ensam hem i fredagsnatten. Fortfarande gråtandes.

Jag smsade min gamla kärlek för första gången på tre månader.
Saknaden blev för mycket, den olyckliga kärleken som jag själv utgav mig för blev för stor. För det var ju trots allt jag som hade slutat höra av mig. Det slutade med att jag och min kärlek satt och sjöng bob dylan låtar på hallgolvet, kittlades, drack kaffe och log åt varandra som vi brukade göra. Folk frågar vad jag håller på med och det vet jag inte. Utan jag vet bara att det kändes förjävligt bra att vara med honom. Och vi kysstes inte ens. För det behövdes inte, vi behövde bara varandras närvaro.