Det finns en kille, med rött hår och blåa ögon som känner mig rakt igenom.
Han har brutit mitt hjärta i fjorton bitar och jag hans i femton.

I våras låg jag i hans säng och tittade på när han satt på en stol med sin gitarr. Klockan var nästan morgon men jag kunde inte låta bli att förskjuta tröttheten för att fortsätta titta på honom. Det jag såg var en äldre version av den första pojken jag gav mitt hjärta till. Det var i årkurs åtta, då jag träffade honom. Min första kärlek. Det var på dom tiderna han spelade Foo fighters låtar som gonattsagor för mig. Han var min drömkille och han är fortfarande det. Jag hoppas verkligen att någon gång i framtiden klarar vi av att bli kära i varandra igen. För vi skulle vara så bra.