Det var sommaren 2008, en grå mulen dag då jag hade befunnit mig på where the action is. En festival, en festival för en dag rättare sagt.
Jag luktade regn, öl och cigaretter när sista bandet hade spelat. Men bestämde mig ändå för att åka och träffa honom.

Han luktade vodka, log lite fånigt som han alltid gör när han har druckigt och höll mig i handen. Vi satte oss på en bänk i fridhemplan, på den finska skolgården. Det låter som en udda plats, men efter den natten var vi ofta där. Det blev vårt ställe.

Jag satt lutat mot hans bröst och han höll i min hand. Han fingrade lite på festivalbanden som satt på mitt handled. På ett som jag hade fått tidigare samma dag stod det no hunger på. Jag tog av det och satte det på hans handled istället. Han log och vi kysstes natten lång.

Oktober 2008, en fredag kväll och vi hade inte pratat på mer än en månad. Han dök upp hos en av mina finaste vänner, jag var arg för att han gjorde det. Arg för att han inte lät mig vara och låta mig försöka gå vidare. Men när vi satt i soffan och han höll i sin öl såg jag något. Han hade bandet runt handleden. Han hade inte släppt mig.

Han som jag pratar om är nog en av världens svåraste killar att förstå. Men varje gång han gjorde något sånt här meningslöst, romantisk och läskigt.
Då var det som om jag blev kär på nytt. Gång efter gång.