Det var mer än ett år sedan nu, men jag kommer ihåg det som igår.
Jag och min bäste vän hade ordnat fest i en kompis källare, alla skulle dit. Egentligen fick jag inte ens gå ut, men jag drog på mig skuggorna som täckte mina ögonlock och smög ner en festklänning i jackfickan. Sedan försvann jag ut genom dörren och stängde av mobilen. Borta.

Väl på festen var dimman inte som den brukar vara, utan bara jobbig. Absolut päron vodkan som var kvar efter nyår växte i munnen och folk stod dansades överallt. Jag fick panik och satte mig utanför i en snödriva i hopp om bättre tider. Då kom min dåvarande kärlek ut och frågade om jag ville att han skulle följa mig hem. Det ville jag.

Det var särket 15 minusgrader ute och båda frös så vi skakade. Han gav mig hans ena tumvante och han väntade på mig när jag kissade på kyrkogården. Han fick oss att gå en timmes omväg för att han ville vara med mig. Väl när vi stod huttrandes utanför min port frågade jag om han ville följa med upp och värma sig. Jag såg ju hur hans kropp led av kylan. Han följde med och där tror man att kvällen skulle slutat perfekt. Men det gör de aldrig.

När ytterdörren hade öppnats och jag kände lukten av vin släppte jag hans hand. Min mamma satt gråtandes vid köksbordet med vinglaset i handen och när hon hörde att jag var hemma började hon skrika. Hon skrek om hur dum jag var och hur olycklig hon är. Han stod som förstenad i hallen och jag kunde inte göra något mer än att ge han blicken "Välkommen till mitt liv". Han tog min hand igen och vi gick ut i vinternatten. Jag grät av skamm, men på ett sätt visste jag att han inte skulle sluta tycka om mig för det. Tre månader efter lät jag denna underbara kille gå, varför vet jag inte.