Jag sitter på ett café mittemot mitt gamla hus och pratar ut med en fin vän. Latten smakar sumpan och skummet har börjat torka på kanten av glaset. Plötsligt säger min vän: vänd dig inte om. Jag behöver inte fråga varför, utan jag förstod direkt på henne att det var dom hon såg. Dom som gick hand i hand på mina gator, där jag har gått hand i hand med honom under tre år. Det kändes först som om jag hade fjärilar i magen, men den känslan försvann snabbt och gick över till magont.

Han vände sig lite snabbt om när de hade gått förbi och jag låtsades som om jag inte hade sett dom. Kommer det alltid att kännas såhär när jag ser dom, eller är det bara första gångerna som det gör ont? Jag hoppas på det sistnämnda. För även fast jag har kommit över honom, så känns det ju som han går med en nyare version av mig på mina gator.

Jag hittade lite bortglömda bilder igår, så det blev ett impulsbyte av headern.




ph:jag

Jag var tretton år och levde livet som gick ut på att hänga i rissne centrum en hel sommar. Jag och min dåvarande bästa vän hade hamnat i ett nytt gäng som dom äldre tittade ner på och dom i vår ålder såg upp till. Vi var hängde alltså med dom coola.

Dagen innan skolan skulle börja igen bestämde vi oss för att ha en liten utefest, så killarna i gänget köpte importerad vodka i något garage och sen satte vi oss i ett litet trähus vid lötsjöbacken. Klockan var fem på eftermiddagen och solen var fortfarande så stark att alla hade små svettpärlor i pannan. Killarna hällde vodka i spriteflaskorna och vi drack som om vi vana. Fast egentligen var det andra gången vi drack i hela våra liv.

Efter några timmar var vi bara fyra stycken kvar i det lilla trähuset och allting var så snurrigt roligt. Aldrig hade livet varit så fritt. En av killarna satte sig brevid mig och försökte diskutera något om solnedgången men vi båda var för fulla för att riktigt bry om att prata normalt. Och plötsligt var bara hans läppar mot mina läppar, men det enda jag kommer ihåg var smaken av importerad vodka och cigaretter.
Men det var ändå rätt fint.

ph:jag

Jag drömmer om massor av saker egentligen, men min högsta önskan skulle vara att bo i Brighton tillsammans med en kille med hatt. Jag vill ha ett eget café på north lanes (hippiegatorna, där husen är graffitimålade i olika coola mönster). Väggarna ska vara täckta av fotografier, gitarrer och hattar medans det spelas fin musik som är precis sådär hög så man kan prata normalt. Jag behöver inte vara rik eller ha dom finaste kläderna sålänge jag har många skor. Och en svart mops som ska heta Dylan.

Här är ett av husen på north lanes.

ph:jag

Jag tycker detta inlägg är det mest ointressanta som har skrivits i världshistorien, men jag har gett mig fan på att fullfölja kalendern och här är ett collage med det jag har i min handväska. Massa skit helt enkelt såsom: ipod, nycklar, busskort, kalender, cigg, tändare, plånbok, ppiller och mobil. Fast mobilen glömde o fota.


ph:jag

Jag har en lillebror som är sexton år nu (bilden är tre år gammal). Han heter Oskar och är precis som en lillebror ska vara; retsam men ändå snäll när det behövs. Vi har inte riktigt haft sådär jättebra kontakt fast vi har levt och gått igenom allt inom familjen tillsammans. Jag tror att det är för att vi har upplevt det så olika, för han har inte förstått riktigt vad jag har gått igenom förens i år. Han förstod inte att jag flyttade till farmors lägenhet för att jag inte stod ut hemma utan han trodde att jag lämnade honom i skiten för att få det bättre själv. Och därav varit jättearg på mig väldigt länge. Men nu när jag kom hem så såg han hur jag mådde och det gjorde mig faktiskt glad fast jag var så ledsen.

Idag så börjar han förstå, även fast han inte vet så mycket. Men han börjar också prata lite mer med mig, för han har alltid varit tystlåten hemma och inte gjort så mycket ljud ifrån sig. Och det är skönt att han pratar, för jag vill inte att han ska få sånna problem som mig med att prata ut. Nu är han den vanliga lilla skiten till lillebrorsa som börjar bli stor och det känns bra. För det är trots allt kul att smyga in 3,5or till honom och veta om att han tjuvröker. Hehe.


ph:jag

Jag vill tacka mina vänner som tog hand om mig ikväll. Måste faktiskt säga att ni är världens finaste. Obs. detta är inget fylleinlägg utan jag tuppade av på warp för jag vrickade foten. Och jag måste tacka dom för de hjälpte mig på fötter igen <3.

Jag försökte verkligen ta bild på hur jag såg ut, men det sket sig för min kamera dog. Men här en galet redigerad/ascool bild på bild på mig och så ser jag ut ikväll. Slarvig hästsvans, rosa läppar, brunsotade ögon och mina nya fina korsörhängen. Till det har jag en svart spetsklänning som kickar ass tillsammans med mina svarta tio centimeters klackar. Men nu ska jag åka iväg till söder för lite förkrök och sedan blir det warp för hela slanten. Ha en bra kväll allesammans!

Jag är inte religös nånstans om jag ska vara ärlig. Religionslektionerna sov jag mig igenom och lärarna klagade på mina prov för att jag aldrig vidareutvecklade mina tankar. Men jag kunde inte skriva något mer, för i mina ögon var allt som stod i böckerna rent skitsnack. Jag gillar dom där tankarna med karma dock, att om man beter sig dåligt så får man tillbaks det. Men resten i alla religoner tycker jag är åt helvetet och kristendomen tar nog priset.

Att folk som tror på gud och ber till den för att få hjälp har jag inget att säga om, för att jag tror att man behöver "någon" som man kan be om hjälp när ingen annan kan finnas där för en. Det är liksom ens sista hopp och det får nog många att överleva lite längre. Själv tror jag att jag aldrig har bett till gud förutom den där gången jag trodde att jag var gravid och tänkte på hon i linas kvällsbok. Hon bad ju till gud då och det fungerade. Hehe, ja det kanske låter larvigt men that's the truth.

Men jag låter alla tro på vad dom vill och dom får jättegärna göra det sålänge någon inte försöker övertala mig om att bli religös. För det gillar jag inte.

Vi var fem stycken tjejer på sjutton år och hade the time of our lives utan att veta om det. Runt ett köksbord i sundbyberg sjöng vi allsång till chelsea dagger och alla gillar brudar. Vodkan blandat med hallonsoda gjorde dessa låtar till dom bästa vi någonsin hört och vi skämtade om hur vi skulle sjunga dom på våra begravningar. Under allsångens gång och rökpauser på ballkongen så skickades massmedelanden ut till alla på våra telefonlistor: Vad händer ikväll? Puss.

Det var såhär det var varenda helg i ett år och vi borde nästan få diplom för att vi stod ut och reste runt hela stockholm för att gå på någon sketen hemmafest i kanske tallkrogen eller huddinge. Men just den här kvällen så fick vi inga napp, så det var bara vi fem.

Tillslut låg vi alla på golvet i en stor hög och tittade på det snurriga taket. Någon sa att den här kvällen skulle vi komma ihåg föralltid och alla började skratta. När alla väl slutat skratta var det alltid någon som började igen och så höll det på tills det blev ljust ute. Då slog det mig att jag vill att det alltid ska vara sådär, inte att vara full och skratta. Utan mer kunna ligga på ett golv med sina bästa och veta att man inte har några bekymmer att tänka på. Vi skulle aldrig bli vuxna.

Vänner kommer och går, men sen finns det dom som nog alltid kommer finnas kvar. På bilden nedanför ser ni dom såkallade sumpan tjejerna, fem tjejer som alltid är precis som vi är. Vi har hängt runt i hela stockholm med tusen olika gäng, men vi håller ändå alltid ihop och vi har aldrig tappat någon på vägen. Det spelar ingen roll om en har pojkvän eller om den andra jobbar för mycket, eftersom när vi väl är tillsammans då är det precis som vanligt. Vi har gått igenom så mycket skit och roliga saker så vi kommer alltid att sitta ihop på något sätt.

Den här bilden är tex. tagen på den sista kvällen runt mitt röda runda köksbord innan vi flyttade. Vi sjöng die mauer, drack vin och hade egentligen världens bästa kväll.

Idag fyller en fin vän till mig år, men hon drog till tallin istället för att bli firad. Aja grattis till henne som blir tjugo år gammal och som kommer få springa till systemet åt alla i några månader, hehe.

Är även rätt sjuk idag också, har dragit på mig en fet förskylning så jag har legat hemma och glott på tv. Såg filmen wall street money never sleeps och den var väl helt okej. Men inte riktigt min filmsmak.

Sen tyckte jag synd om mig själv, så jag köpte två korsörhängen och ett par saxörhängen. Man fick 15 % rabatt så jag var typ tvungen att skicka efter dom. Mer än det har väl inte hänt och sorry för den mest ointressanta min dag, men försöker verkligen följa den där jävla kalendern haha.


ph:jag

Kärlek är som att cykla nerför en backe. Det går fort, fort och allting runt om kring en suddas ut och det enda man känner det är sig själv och hur lycklig man är. Man stoltserar nerför backen för att visa upp att man vågade försöka igen och det går bra nu. Man förtränger hjärnan helt och hållet, speciellt de där tankarna om hur man tappar kontrollen och ramlar omkull.

När man väl ramlar, som man ofta gör när kärleken är med i bilden. Då gör det ont, blöder och ofta får man sånna där små stenar under huden som man måste plocka ur med pincett. När man tror att man har lidit färdigt och stenarna är bortplockade då är det dags för alsolspriten som egentligen är det värsta. En sista smärta som är så stark att hjärnan säger: där ser du, det här med kärlek är inte värt smärtan. Efter ett tag av hjärnans skitsnack får man en sårskorpa på knät som man knappt kan låta bli. Man vill så gärna, men hjärnan säger åt en att låta bli för om man har otur då blir det stora ärr. 

Efter ett tag när man har glömt bort hur ont det gör, då står man där i valet och kvalet om man ska cykla nerför backen igen.

---

Nu menar jag inte att killar som man gett sitt hjärta till är sårskorpor, men ni förstår liknelsen. Att kärlek är något som man behöver världens största mod för utföra, eller dumhet. Men det är ju så värt all skit när man väl cyklar ner för backen och glömmer allting runt omkring en för en stund.

Tittar igenom alla årets bilder och längtar tillbaks till studentdagen som var en av dom bästa dagarna i mitt liv. Och lyssnar på Simon Norrsvedens nya låt: att döda för.

Mina föräldrar träffades när dom var sjutton år och levde tillsammans i mer än femton. Men de separerade när jag var åtta år och det har inte varit något mer med det. Jag och lillebror bodde varannan vecka medans åren gick och världen förändrades.

Min pappa är nog världens finaste, men på sitt eget sätt. Han kramar en alltid inte och att han älskar mig har jag fått höra några få gånger i mitt liv. Men han bryr sig så mycket mer än vad han visar, precis som jag. Vi har fiskat och byggt lego i åratal tillsammans men det var inte förens tre år sedan vi började komma riktigt bra överens. Musiken blev centrumet och efter några brutala utbrott jag fick i våras känner jag att jag kan prata med honom om allt. Han är världens bästa pappa.

Min mamma är en människa som jag älskar väldigt mycket, men det finns så mycket osagt att jag ibland glömmer bort det. Hon tänker alltid på alla andra före sig själv och ibland så bryter det ner henne så mycket att allting blir för mycket. Och då blir det katastrof. Men hon lyckas alltid komma tillbaka och det är de som gör henne så stark. En dag när allting efter flytten, hennes ex och kaoset har lagt sig ska jag berätta allt. Så att vi kan börja om och så att jag kan älska henne utan att koppla de till dåliga minnen. Det är hon så värd efter alla år som hon stöttat mig.

Jag byter plats på 3an och 4an i julkalendern för jag har inte riktigt haft tid. Plus att jag inte har ätit något intressant idag, så knepade ihop lite bilder från en skärgårdsresa i sommras. Visst ser det ganska gott och sommrigt ut? Imorgon ska jag iallafall försöka skriva om mina föräldrar. Om jag överlever flytten...








ph:jag