Jag har en lillebror som är sexton år nu (bilden är tre år gammal). Han heter Oskar och är precis som en lillebror ska vara; retsam men ändå snäll när det behövs. Vi har inte riktigt haft sådär jättebra kontakt fast vi har levt och gått igenom allt inom familjen tillsammans. Jag tror att det är för att vi har upplevt det så olika, för han har inte förstått riktigt vad jag har gått igenom förens i år. Han förstod inte att jag flyttade till farmors lägenhet för att jag inte stod ut hemma utan han trodde att jag lämnade honom i skiten för att få det bättre själv. Och därav varit jättearg på mig väldigt länge. Men nu när jag kom hem så såg han hur jag mådde och det gjorde mig faktiskt glad fast jag var så ledsen.

Idag så börjar han förstå, även fast han inte vet så mycket. Men han börjar också prata lite mer med mig, för han har alltid varit tystlåten hemma och inte gjort så mycket ljud ifrån sig. Och det är skönt att han pratar, för jag vill inte att han ska få sånna problem som mig med att prata ut. Nu är han den vanliga lilla skiten till lillebrorsa som börjar bli stor och det känns bra. För det är trots allt kul att smyga in 3,5or till honom och veta om att han tjuvröker. Hehe.


ph:jag