Mina föräldrar träffades när dom var sjutton år och levde tillsammans i mer än femton. Men de separerade när jag var åtta år och det har inte varit något mer med det. Jag och lillebror bodde varannan vecka medans åren gick och världen förändrades.

Min pappa är nog världens finaste, men på sitt eget sätt. Han kramar en alltid inte och att han älskar mig har jag fått höra några få gånger i mitt liv. Men han bryr sig så mycket mer än vad han visar, precis som jag. Vi har fiskat och byggt lego i åratal tillsammans men det var inte förens tre år sedan vi började komma riktigt bra överens. Musiken blev centrumet och efter några brutala utbrott jag fick i våras känner jag att jag kan prata med honom om allt. Han är världens bästa pappa.

Min mamma är en människa som jag älskar väldigt mycket, men det finns så mycket osagt att jag ibland glömmer bort det. Hon tänker alltid på alla andra före sig själv och ibland så bryter det ner henne så mycket att allting blir för mycket. Och då blir det katastrof. Men hon lyckas alltid komma tillbaka och det är de som gör henne så stark. En dag när allting efter flytten, hennes ex och kaoset har lagt sig ska jag berätta allt. Så att vi kan börja om och så att jag kan älska henne utan att koppla de till dåliga minnen. Det är hon så värd efter alla år som hon stöttat mig.