Kärlek är som att cykla nerför en backe. Det går fort, fort och allting runt om kring en suddas ut och det enda man känner det är sig själv och hur lycklig man är. Man stoltserar nerför backen för att visa upp att man vågade försöka igen och det går bra nu. Man förtränger hjärnan helt och hållet, speciellt de där tankarna om hur man tappar kontrollen och ramlar omkull.

När man väl ramlar, som man ofta gör när kärleken är med i bilden. Då gör det ont, blöder och ofta får man sånna där små stenar under huden som man måste plocka ur med pincett. När man tror att man har lidit färdigt och stenarna är bortplockade då är det dags för alsolspriten som egentligen är det värsta. En sista smärta som är så stark att hjärnan säger: där ser du, det här med kärlek är inte värt smärtan. Efter ett tag av hjärnans skitsnack får man en sårskorpa på knät som man knappt kan låta bli. Man vill så gärna, men hjärnan säger åt en att låta bli för om man har otur då blir det stora ärr. 

Efter ett tag när man har glömt bort hur ont det gör, då står man där i valet och kvalet om man ska cykla nerför backen igen.

---

Nu menar jag inte att killar som man gett sitt hjärta till är sårskorpor, men ni förstår liknelsen. Att kärlek är något som man behöver världens största mod för utföra, eller dumhet. Men det är ju så värt all skit när man väl cyklar ner för backen och glömmer allting runt omkring en för en stund.