Vi var fem stycken tjejer på sjutton år och hade the time of our lives utan att veta om det. Runt ett köksbord i sundbyberg sjöng vi allsång till chelsea dagger och alla gillar brudar. Vodkan blandat med hallonsoda gjorde dessa låtar till dom bästa vi någonsin hört och vi skämtade om hur vi skulle sjunga dom på våra begravningar. Under allsångens gång och rökpauser på ballkongen så skickades massmedelanden ut till alla på våra telefonlistor: Vad händer ikväll? Puss.

Det var såhär det var varenda helg i ett år och vi borde nästan få diplom för att vi stod ut och reste runt hela stockholm för att gå på någon sketen hemmafest i kanske tallkrogen eller huddinge. Men just den här kvällen så fick vi inga napp, så det var bara vi fem.

Tillslut låg vi alla på golvet i en stor hög och tittade på det snurriga taket. Någon sa att den här kvällen skulle vi komma ihåg föralltid och alla började skratta. När alla väl slutat skratta var det alltid någon som började igen och så höll det på tills det blev ljust ute. Då slog det mig att jag vill att det alltid ska vara sådär, inte att vara full och skratta. Utan mer kunna ligga på ett golv med sina bästa och veta att man inte har några bekymmer att tänka på. Vi skulle aldrig bli vuxna.