Jag tittar på en bild. På bilden är han och en annan tjej, en bekant till mig. Hon skrattar med utsmetat smink och han har händerna intrasslade i hennes. Ingen vet om de är något på gång. Ingen vet, men jag känner bara min egen magkänsla. Eller avundsjuka kanske det är. Dom där fingrarna, dom där läpparna, fan ja varenda jävla kroppsdel han äger har lämnat avtryck på hela min kropp. Det värsta av allt är att jag vet att hon är så lik mig. I sättet, i musiken, i barndomen. Ja allt.

Om vi släpper varandra, så ber jag till gud (somintefinns) att han inte väljer henne. Jag skulle plågas så enormt av vetskapen av att hon påminner om mig.

Jag kunde inte sova inatt för jag hade så ont i huvudet. Tog ett piller som jag trodde var en ipren, när jag vaknade insåg jag att det var mammas morfintabletter för sprickan i hennes axel. Ett illamående vs yrsel spred sig i min för mycket bedövade kropp. Helvete. Jag skulle ju provjobba på åhlens idag.

Efter mycket kaffe, banan, fil och friskluft såg jag någolunda normal ut igen. Fast jag kände mig som en halvdöd anka. Det gick jättebra på åhlens iallafall, alla var supertrevliga och ska få extrajobba där igen. Något klantigt ledde till nått gott.

Jag vaknade en lördagmorgon av att två personer skrek på varandra i lägenheten. Först försökte jag bara somna om, det var säkert bara ett vanligt bråk. Men efter att ha lyssnat på de ekande rösterna från köket började jag förstå vad det handlade om. Rösterna som skrek på varandra bråkade om mig.

I säkert en timme låg jag förstenad i sängen och hörde hur den ena rösten klankade ner på varenda partikel jag bestod av. Den andra försvarade mig för en gång skull, den rösten var min mamma. Att ligga instängd på ett rum och få höra allt dåligt du har gjort i hela ditt liv tar på en. Ångesten och paniken kröp i varenda ådra på mig, förlamade hela min kropp. Jag kunde inte röra mig förens jag hörde ytterdörren slå igen, då lyckades jag på mina skakiga ben ta mig till badrummet.

Där satte jag på vattenkranen i handfatet och föll ihop på golvet. Lungorna ville inte andas som de skulle och andetagen blev extrema när jag väl kunde ta ett. Jag hörde rösterna skrika i huvudet fortfarande, även fast jag visste att han hade gått. Titta på vattnet. Titta på vattnet, försökte jag intala mig själv eftersom vattnet gjorde mig lugnare.

---

Jag har inget tidperspektiv över hur länge jag satt och tittade på vattenkranen, utan jag kommer bara ihåg att sekunderna gick i slowmotion ända tills min mamma knackade på badrumsdörren. Vi satte oss vid köksbordet och jag kunde inte sluta gråta. Allting brast, alla känslor i min kropp blev till tårar och jag försökte mellan hulkningarna berätta hur dåligt jag har mått pågrund av han som gick ut genom dörren.

Tillslut kom han hem igen och satte sig brevid oss vid köksbordet. Han tittade ner på mig, tyckte synd om mig på ett äckligt sätt för han såg hur mycket jag grät. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett någon se på mig med sådan asky i ögonen, när han samtidigt sa till min mamma hur mycket han ville lösa det här. "Men det går inte när hon är såhär svag eftersom det är hennes fel" den meningen kommer jag aldrig att glömma. För jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv.

Hans dotter var välkommen att bo kvar hemma, min bror var också det. Men inte jag. Pågrund av att han fick "dåliga vibbar" av mig. Min mamma ställde äntligen upp för mig, gav honom ett ultimatum. Antingen skulle jag få flytta hem eller så skulle de separera. Han valde det sista alternativet. Han hatar mig mer än allt annat för att min mamma valde mig istället för honom. Men om en månad slipper jag någonsin se honom i mitt hem igen.

---

Jag kan fortfarande inte hålla tårarna tillbaka när jag tänker på den här dagen, för jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men samtidigt har jag aldrig varit så glad över att jag har just den mamma som jag har. Att jag berättar det här är inte för att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Utan jag skriver det för min egen skull, för det här är faktiskt första gången jag skriver om det. Och att skriva om det är det första steget att komma över det i min värld.

Jag hade en riktigt fin kväll igår. Vi drack vin, skrattade och sjöng mer än alla i hela lokalen. Folk tittade konstigt på oss, bara för att vi hade kul och dom bara satt där. Vi gick däremot hem ganska tidigt och jag smsade med den fina killen. Jag känner mig som femton igen, men det rätt kul. För jag vill inte bli vuxen.

En fin bild på mig och Gabbie ifrån igår.


Och en på mig och Malin!

Jag har legat i koma hela dagen tills nu, det var jättekul igår och jag fick träffa en fin kille igen. Han från det här inlägget. Idag kom min bästa vän hem ifrån Alanya och snart ska jag stryka min klänning inför ikväll. Jag och mina vänner har bestämt att vi ska ha en dag i månaden som vi verkligen ska klä upp oss och vara assnygga. Det är en sådan dag idag.  Det är dom dagarna man använder tolv centimeters klackar, klär sig i svart spetsklänning och har hallonrött läppstift. Snyggt helt enkelt.

En bild på mig och min bästa vän i Brighton.

Jag tror jag aldrig har längtat till helgen så mycket som den här veckan. Det var så länge sen man hade en hel planerat helg! Ikväll ska jag på fest hos min kära vän Lisa och imorgon har två kompisar inflyttningsfest på en resturang/pub. Ska föresten har världens finaste klänning på mig imorgon, så lovar att visa bilder.

Två fina bilder ifrån Brighton.

Han räknar blåmärkena på mina ben.
På golvet ligger bådas kläder från igår.
Där ligger dom vi försöker vara men inte är.
Vi ligger nakna som sanningen på hans vita lakan.
Hud mot hud som säger mer än tusen ord.

Han sitter mitt emot mig i den röda fotöljen och gör allt för att inte se mig. Tillslut tittar han på mig. Ser två stora blå ögon av besvikelse. Sen gick jag.

Ph:jag

Blogg.se gör inte som jag vill. Och jag vill lägga upp massa bilder. Möh. Jag var på arbetsinterljuv på åhlens idag och jag ska provjobba nästa tisdag. Wihi.

Jag drack öl och skrattade med en vän i baren. Någon puttar till mig i ryggen och jag vänder mig om. Där stod en kille som jag alltid har haft ett halvöppet öga för. Vi hade inte träffats på jättelänge och han blev mitt umgänge för kvällen. Mina vänner flöt omkring i den överfyllda lokalen, medans jag stod och skrattade med honom. Det var så länge sedan jag skrattade på riktigt och faktist ens flirtade med någon ny.

Våra vänner ropade och visslande när de såg oss lämna klubben tillsammans. Vi brydde oss inte, utan gick skrattandes nerför backen brevid varandra. Jag kände mig som femton igen när vi småknuffade på varandra och när han tog min hand när ett annat gäng killar gick förbi. Vi gick till fel tunnelbana för att få prata lite mer och när hans tåg kom så gav han mig en puss. Jag log för mig själv när hans ansikte suddades ut för tunnelbanan åkte iväg. Jag hade haft en av de finaste kvällarna på länge, tack vare honom.

Tidigare samma kväll hade jag sagt till mina vänner att jag skulle vara den gamla elin för en natt. Och det var jag och det fortsätter jag att vara nu. Det är dags att sluta älska för gamla tiders skull. Det är dags att börja le för nya tiders skull istället.

Nu är farmor hemma igen och min fina hund. Det är jobbigt att dela lägenheten med någon igen, men jag överlever. Jag har iallafall sovsällskap av en skäggig snarkande hund som väcker en på morgonen. Det är fint iallafall.


ph:jag

Mitt liv är kaos. Mer än vanligt.
Jag har färgat mitt avklippta hår mörkrött och går omkring jävligt snygg i mina nya klackar bara för att. Om jag ser bra ut, kanske inget ser mitt sönderklippta liv.

Jag ska bo hos min farmor i två månader, innan min mamma har fått den nya lägenheten. Jag ska börja praktisera på en libanesisk resturang. Jag försöker bestämma mig om jag ska lämna kärleken. Jag försöker rädda vänskapen med min bästa vän, som just nu går åt två håll. Jag försöker reparera mina gamla minnen och förlåta för att gå vidare. Ja jag gör just nu en massa. Och jag har inget internet.


Ph: jag, en gammal bild som visar hur det känns.

Den finaste höstlåten just nu. Här.