Jag vaknade en lördagmorgon av att två personer skrek på varandra i lägenheten. Först försökte jag bara somna om, det var säkert bara ett vanligt bråk. Men efter att ha lyssnat på de ekande rösterna från köket började jag förstå vad det handlade om. Rösterna som skrek på varandra bråkade om mig.

I säkert en timme låg jag förstenad i sängen och hörde hur den ena rösten klankade ner på varenda partikel jag bestod av. Den andra försvarade mig för en gång skull, den rösten var min mamma. Att ligga instängd på ett rum och få höra allt dåligt du har gjort i hela ditt liv tar på en. Ångesten och paniken kröp i varenda ådra på mig, förlamade hela min kropp. Jag kunde inte röra mig förens jag hörde ytterdörren slå igen, då lyckades jag på mina skakiga ben ta mig till badrummet.

Där satte jag på vattenkranen i handfatet och föll ihop på golvet. Lungorna ville inte andas som de skulle och andetagen blev extrema när jag väl kunde ta ett. Jag hörde rösterna skrika i huvudet fortfarande, även fast jag visste att han hade gått. Titta på vattnet. Titta på vattnet, försökte jag intala mig själv eftersom vattnet gjorde mig lugnare.

---

Jag har inget tidperspektiv över hur länge jag satt och tittade på vattenkranen, utan jag kommer bara ihåg att sekunderna gick i slowmotion ända tills min mamma knackade på badrumsdörren. Vi satte oss vid köksbordet och jag kunde inte sluta gråta. Allting brast, alla känslor i min kropp blev till tårar och jag försökte mellan hulkningarna berätta hur dåligt jag har mått pågrund av han som gick ut genom dörren.

Tillslut kom han hem igen och satte sig brevid oss vid köksbordet. Han tittade ner på mig, tyckte synd om mig på ett äckligt sätt för han såg hur mycket jag grät. Jag hade aldrig i hela mitt liv sett någon se på mig med sådan asky i ögonen, när han samtidigt sa till min mamma hur mycket han ville lösa det här. "Men det går inte när hon är såhär svag eftersom det är hennes fel" den meningen kommer jag aldrig att glömma. För jag tror aldrig jag har varit så arg i hela mitt liv.

Hans dotter var välkommen att bo kvar hemma, min bror var också det. Men inte jag. Pågrund av att han fick "dåliga vibbar" av mig. Min mamma ställde äntligen upp för mig, gav honom ett ultimatum. Antingen skulle jag få flytta hem eller så skulle de separera. Han valde det sista alternativet. Han hatar mig mer än allt annat för att min mamma valde mig istället för honom. Men om en månad slipper jag någonsin se honom i mitt hem igen.

---

Jag kan fortfarande inte hålla tårarna tillbaka när jag tänker på den här dagen, för jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men samtidigt har jag aldrig varit så glad över att jag har just den mamma som jag har. Att jag berättar det här är inte för att någon ska tycka synd om mig, för det vill jag inte. Utan jag skriver det för min egen skull, för det här är faktiskt första gången jag skriver om det. Och att skriva om det är det första steget att komma över det i min värld.