Jag dör lite, men på ett bra sätt eftersom jag precis har bokat flygbilljetter till England igen. Den 27 januari ska jag tillbaks, tillsammans med min bäste vän i fem dagar och vi kommer se Miike Snow.

Igår låg min gamla kärlek brevid mig i sängen när jag skulle somna.
Han höll om mig med vänsterarmen och jag låg med huvudet på hans bröst. Mest bara för att det var skönt att känna sig oensam igen.

- Ditt hjärta slår jättefort, vetdu det?
- Ja, gör inte ditt de eller?
- Näe, jag har har inget hjärta längre.

Sedan blev det tyst. Men han drog mig närmare intill honom, jättenära och då slog det mig att jag inte hade några känslor för honom. Men däremot har jag känslor för kärleken. För jag låg på hans bröst för min egen skull, förut skulle jag legat där för hans.

Jag tror jag kan gå vidare på riktigt nu.

Sen klockan tre i eftermiddags har det varit kolsvart i mitt lilla kvarter i sumpan. Strömavbrott. Jag har haft världens pissigaste dag och jag trodde nästan att benen skulle gå sönder när jag var tvungen att gå uppför hela rulltrappan som inte heller hade någon el. Tårarna brände bakom ögonlocken.

Imorgon är det iallafall fredag, vilket betyder att jag får dansa av mig smärtan. Det gillar jag. Och så gillar jag den här underbara låten.
Miike snow - song for no one.

 

Mitt hjärta är fött i ett annat land, men min kropp är bosatt i Sverige.
Titta på bilden nedanför och där ser ni vart mitt hjärta hör hemma.

Jag står på en känd indiepubs dansgolv tillsammans med en brunhårig kille. Han har piercing i läppen, ruffsigt hår och dansar till Joy Division. Love will tear us apart again, sjunger vi om och om igen samtidigt som vi håller varandra i händerna. Jag hade glömt allt där hemma, alla brustna hjärtan och tårar. För elva dagar har jag varit fri, varit i himlen och varit lyckligare än jag varit på länge. Mina vänner undrar hur jag kan vara så fast vid ett land fullt av regn och vänstertrafik. Men om jag säger såhär: luften jag andas i Sverige känns tung och i England andas jag utan problem.

Jag vet att jag säger att jag har gått vidare. Men när jag  tittar på bilder som den nedanför värker det i hjärtat. För jag vet att det är dom där stunderna jag är villig att ta sönder mitt eget hjärta för. Jag skulle kunna gråta i två veckor bara för att få sitta på hallgolvet med en kopp kaffe och sjunga bob dylan med han igen. Det gör mig rädd.

Gammal kärlek.
Alla har den och igår förstod jag på riktigt att man aldrig blir av med den. Man känner hans ögon i ryggen, när man går igenom rummet. Speciellt då man skrattar, då tittar han som mest. Jag vet inte om han tittar för han tycker om mig fortfarande, för det skulle isåfall inte stämma med dom meningarna som fick mig att gråta nätterna långa. Eller så tittar han bara för att det är just en gammal kärlek, som man så gärna skulle vilja uppleva igen. För en dag. Men inte mer.

För det är just därför jag inte kan titta, för då skulle vi dras tillbaka. Han kan titta på mig och jag kan veta att han tittar, men inte mer.

Igår köpte jag mitt första paket cigg själv. Igår köpte jag min första öl i Sverige själv. Ja jag har fyllt året som alla pratar om, som alla tycker är så speciellt och ja det känns underbart.

Inatt jag har gråtit för att jag har haft så ont i kroppen pga. av den där jävla svininfluensasprutan som jag tog igår. Ikväll ska jag hem till en av mina bästa vänner för att fira att hon har fyllt arton och imorgon då är min efterlängtade 18års fest. Festen jag har planerat sen i juli. Om min kropp slutar göra ont, då tror jag att den sista helgen som 17 år kommer bli helt underbar.

Vi dansar tätt intill varandra på ett stort dansgolv, med minst femhundra andra dansade människor. Bådas läppar ler stort när vi kommit varandra så när att våra näsor snuddsas. Jag förklarar att vi redan hade kysst varandra nu om vi hade varit eskimåer, han förstår inte vad jag menar. Men svarar ändå att han föredrar att kyssas som engelsmän gör. Jag började skratta och sedan så kysste han mig, precis som engelsmän gör.

Det var den bästa kyssen sedan min gamla kärlek. Den var nästan bättre. Kanske för att vi kysstes på ett svettigt dansgolv i staden jag egentligen hör hemma i. Kanske för det var en charmig engelsmans läppar jag kysste. Eller kanske för att hoppet om att hitta någon igen på riktigt kom. Svaret har jag inte, men jag vet att jag kommer minnas den kyssen länge.

Resten av kvällen var vi som ett nykärt par, ett sånt där sliskigt par man ser på tv. Men för en kväll lät jag mig vara nykär med en kille jag träffade för första gången. För på något sett visste jag att vi aldrig skulle ses igen och ja jag skulle göra mycket för att få träffa han igen. För mycket. Men istället för krossade hjärtan och tårar som de mesta kärleksvägar brukar sluta med, har jag ett minne av hur en perfekt kväll kan se ut med en perfekt kille.

"No more dreaming of the dead as if death itself was undone
No more calling like a crow for a boy, for a body in the garden
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love, so in love
No more dreaming like a girl so in love with the wrong world"


Klicka på bilden för att lyssna på något fint.

Lady Gaga sjunger om bad romance, mina vänner säger att jag är dum i huvudet och jag sitter med dåligt kärlekssamvete. Det känns inte rätt att inte kunna berätta för mina vänner hur jag känner eftersom jag vet att de kommer dömma mig, de kommer tänka vafan håller hon på med och tro med det tänker jag också. Vem vill bli sårad ännu en gång liksom?

Men när jag tänker på alla fina minnen jag har med honom, då känns det som om de där nätterna jag grät mig till sömns med ett ont hjärta var värt det. Att en natts tårar skulle vara en självklarhet om jag fick somna i hans armar en gång till. Och ja det låter sjukt, men nu är jag ärlig. Riktigt ärlig. Det är som en cigarett, man blir lugn igen och sedan kommer döden. Nej men ni vet vad jag menar. Diagnos kärlekscancer.

Love will tear us apart again.

Förra gången jag åkte till England gjorde de lite ont i hjärtat.
Min dåvarande kärlek ringde och väckte mig två timmar för tidigt, bara för att han ville prata med mig en sista gång. Vi sa hejdå och jag sa tillochmed att jag skulle sakna honom. Min mobil ringde igen på bussen och sen igen på arlanda. Det tog honom tre samtal innan han lät mig stänga av mobilen och åka.

Under de sista samtalet satt jag på min resväska utanför arlanda och kedjerökte. Han sa inte så mycket i telefon, utan mest ville att jag skulle prata. För han tyckte verkligen om mig då. På riktigt.

Den här gången jag åker till England, gör det inte ont i hjärtat. För han är borta. Så nu lämnar jag landet och vi hörs den 2 november.

Nånstans nere under jorden på botten av ett hål
I en gruva i Hell city värker muskler av stål
Där barndomssånger botar ånger läker sår
Där skyltfönsterögon lägger pussel-letar spår

Alla föddes lika nakna utan stygn på sin kropp
Tio-tusen ton stenar där städer växte opp
Megatropolis väggar andas smärta andas hopp
Under jorden under jorden

Men du vet väl att

Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär
Du ska va president du ska va miljonär

Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv
Alla inkassobreven fyller år på ditt golv
Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg
Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg

Nånstans nere i bunkern dunkar hammarslagens sång
Om hur solen värmer kroppar efter vinter lång
Låt den eka i din hjärna du måste du e stjärna
Under jorden under jorden