Jag vet att folk, blandannat mina vänner undrar hur jag orkar.
Det undrar jag också ibland. Min familj ser mig fortfarande som den glada tjejen vid köksbordet. Hon som har lyckas överleva skolan med bra betyg. Hon som har drömmar om att fly landet inom ett år. Hon som sitter uppe och redigerar bilder till morgontimmarna i hopp om en framtida fotokarriär. Dem ser allt de bra. Däremot finns dom inte där när jag gråter mig till söms om nätterna, för de vet inte om något. De vet inte om mitt hjärta som ligger utspritt över en parkering i sundbyberg. De vet inte om mina dåliga val här i livet. Men det kanske är bra? För deras skull.

Jag tror, eller jag rättare sagt vet att min överlevnad har jag att tacka mina vänner för. Dem är min familj, då jag inte står ut att hålla allting inne. Min bästa vän ser igenom min leende som jag tränat upp i snart arton år, trots att hon bara känt mig i två. Men det tackar jag för. För jag skulle inte ha överlevt om jag bara hade gått runt och drogat imperiet, thåström och rökt sönder mina lungor. Det skulle jag inte. Mitt sjuttonde år har varit ett helvete och ängeln som har suttit på min axel har tagit semester. Nu finns bara djävulen kvar där. Men han ska bort.

Nu har jag ingen kärlek kvar, ingen alls. Men jag tror att det är bra, att vara självständig. Sen kanske de skulle kännas bättre om jag hade en älskvärd person brevid mig, varje natt när mörket kommer. Men just nu har jag ingen ork kvar till mitt hjärta. Det får komma när det kommer. Nu kommer vintern och jag tänker inte låta de kommande mörka månaderna  vara just mörka. De ska vara ljusa.

Inatt kunde jag inte sova, ögonlocken gjorde ont när jag stängde dom och ryggen var alldeless fuktig. Jag var trött men det gick bara inte.

Imorse ringde min farmor, gråtandes i telefon. Min farfars syster dog inatt. Jag låg i chock i några minuter, för att sedan bli så arg. Arg för att jag har fått all skit man kan få på senaste tiden och precis när jag tror att de äntligen är slut. Ja då kommer det mer. Sen började alla minnen spelas upp i hjärnan, filmen om min farfars syster och hennes kolsvarta hår. Då började jag gråta och nu jag har gjort det konstant i timmar.

Jag vet inte hur man hanterar sånt här. Jag vet inte hur man går på begravning. Jag vet inte hur man ler igen efter sånt här.

Efter all skit den senaste tiden har jag bestämt mig.
Från och med idag börjar jag från början. Inget gammalt.
Bara fokusera på mig själv och ha kul. Vilket började med en dag av Imperiet på hög volym, Liverpool - Chelsea och mina bästa vänner. Hejdå

Musiken hördes högt och skratten likaså. Jag står i vardagsrummet när jag hör hur folk tystnar, för att sedan börja viska. Viska om vilka som var i sovrummet och alla tittar på mig för att se min reaktion. Det är svårt att hålla minen och hålla in tårarna när tjugo personer försöker se igenom en.

Jag sätter mig på ballkongen, det är kallt. Särket minusgrader. Min bästa kompis ser mig genom fönstret, hon ser igenom mig på en gång. Hon gick in i sovrummet och fick dom att sluta. Det spelade inte så stor roll att dom la av, men det spelar roll att se hur ens bästa kompis ställer upp för en.

Tio minuter senare var jag påväg hem, tårarna rann och jag visste att alla visste varför jag gick. Han kunde inte ens kolla på mig när jag gick ut genom ytterdörren. Han skämdes. Kärlek gör bara ont.

Imorgon är det oktober och jag älskar den här bilden.

Det är läskigt att vi är så lika, jag och min gamla kärlek.
Eller nu vet jag inte om den kärlek är gammal längre, för den kan ha väckts till liv. Som en björn har gått i ide, gick mina känslor iväg med vinden. Efter ett och ett halvt år vände vinden tillbaka och plötsligt låg han sked med mig i sängen. Jag tror att vi alltid har förträngt varandra, eller jag rättare sagt vet det.

Om 24 dagar åker jag.

Rubriken säger allt. Fotot visar hur ensam jag känner mig och om jag kunde fota mitt hjärta skulle ni veta hur ont det gör.

Jag funderar på att lura mig själv, eller mer amputera bort min hjärna. Det är precis som när jag skulle sluta röka, man vet att det är dåligt för en men man vill ändå fortsätta. För man mår ju bra för stunden av det, men inte i slutet.  Det är så jag känner just nu med mitt hjärta, finns det inga nikotinplåster mot kärlek? Vi människor kan åka till månen, men vi kan inte förstå oss på vårt eget hjärta. Vad är det här.

Underbar bild tagen av min nya favoritfotograf Chris. Jag kommer föresten lägga upp jättefina bilder ikväll eller imorgon som jag tog igår.

Det är höst i Sundbyberg. Det är höst på södermalm.
Det är höst i ipoden och även lite höst i min nikon d60.

Det är kolsvart i det lilla rummet, utanför hörs fulla människors skratt. Vi ligger sked i våningssängen och jag drar med naglarna på din rygg. Sådär som jag vet att du älskar, för det är på gränsen mellan att kittlas och smekas. Jag känner hur du spänner till varje gång jag kommer nära skulderbladen. Vi säger ingeting, utan bara blundar och ligger där i särket en timme. Tillslut så vänder du dig mot mig, kysser mig och låter mig vila på ditt bröst. Du må vara en snart två år gammal kärlek till mig och gett mitt hjärta till andra killar efter. Men du finns alltid kvar, alltid. På ett bra sätt, för jag vill inte släppa dig.

Jag har haft världens finaste helg i skärgården tillsammans med mina vänner. Istället för att berätta allt så har jag skrivit några nyckelord:

Gammal kärlek, kyssar, vin, öl, Ebba grön, Bob Dylan, Gula solbrillor, skogsäventyr, Nattpromenader, Kojja, Äpplepaj, Dans och långa nätter.

Allting var lite småsuddigt av explorer och saft, men alla log ändå. Jag hörde hur någon satte på pappas favoritlåt med the clash inne i musikrummet och lät mina öron följa mig dit. Det sitter en kille i mössa framför spotyfi och sjunger med. Han är söt och ler. Jag hamnar i hans knä och väljer låtar med honom såsom ebba grön och bob dylan. Han berättar stolt om när han träffade Pete Doherty och jag beundrar med både ögon och öron.

När han ska gå kramar jag honom hejdå och precis när jag ska börja gå mot dansgolvet möter hans läppar mina. Från igenstans och han smakade rosa extra tuggummin. Vi går ut i trapphuset och han håller min hand. Jag berättar om hur jag fick mitt hjärta brutet förra helgen, han kysser mig igen. Han frågar om han får sätta ihop det. Jag vet att det kanske låter en smörig replik som bara skulle få mig i säng, men det kändes i hjärtat. Att hoppet är inte slut för att min kärlek lämnade mig och flydde utomlands. Utan de finns hopp, kanske inte hos den killen jag kysste i timmar i trapphuset utan hos någon annan.

Någon sa att hoppet var det sista som togs ifrån människan. Det stämmer för just nu har jag inte en familj eller en kärlek. Men jag har ändå hopp om framtiden. Så det här inlägget skriver jag som tack till killen som smakade rosa extra tuggummin i fredags. För han gav mig hopp.

Inatt somnade jag till dessa ord:
- Du har supit bort din egen dotter, förstår du det?
Inget svar.

I lived my dreams today, I lived it yesterday
and I'll be living yours tomorrow.

Idag hade jag mitt livs sista skolfoto.
Imorgon ska vi boka studentlokal.
Om ett år bor jag i England.

Visst är det lite läskigt?