Vår historia, den är inte enkel och den har inte alltid varit fin.
Senaste gångerna vi har träffats har vi varit som ett nyförälskat par.
Jag har låtit fingarna leka över hela din rygg, du har kysst mig på halsen och vi har somnat i varandras armar. Flera gånger har vi inte ens rört varandra, eller vi har bara legat brevid varanda i en stor säng. Pratat, skrattat och tittat i varandras ögon i timmar. Varje gång jag har legat på ditt bröst och varit osäker så har jag hört ditt hjärta. Då har jag blivit säker igen, på att vi hade något.

Därför förstår jag inte hur jag blev ett tidsfördriv.
Jag hade förstått det om vi hade haft sex varje gång och jag suttit påväg hem ifrån dig klockan tio en söndagmorgon tillsammans med alla andra nyvakna, bakfulla som har levt upp sin tid med behag för de inte har någon annan. Men så har det aldrig varit, aldrig. Jag sitter inte här med ett krossat hjärta. Jag sitter här med en fråga: Hur blev ett tidsfördriv någon hjärtat slår för? För ditt hjärta har slagit. Det vet jag.

Den 22 oktober flyr jag till England med en av mina finaste och galnaste vänner. Vi ska gå och se Dizzee Rascal på the dome, dricka öl och glömma bort att landet lagom (Sverige) ens existerar. Jag är lite glad igen.

Med ett trasig hjärta har jag idag försökt må bättre.
Jag har köpt godis, skrattat med mina vänner och kollat på sex and the city. Men såfort jag är ensam kommer tankarna igen, spökerna och känslorna.

Imorgon ska vi boka billjetter till England, då kanske jag mår lite bättre.

Igår gav jag honom chansen att bryta mitt hjärta. Vilket han också gjorde.

Jag satt på toalett golvet och kunde knappt andas. Illamående satt i halsen och smst var redan sänt. Frågan var skickad, frågan om han tycker om mig eller om jag bara är ett tidfördriv. Minuterna som de tog för honom att svara var så långa. Fast egentligen för korta, för jag ville inte få det svaret jag fick. För jag är bara en tidsfördriv. Eller jag var.

Det tog ett innan chocken la sig i mitt hjärta. Det tog ett tag innan tårarna kom. De värsta av allt är att han inte vet att han bröt mitt hjärta. Det värsta av allt är väl att jag gav honom chansen att göra det. Visst kan jag gå vidare nu, men jag vet att han kommer komma tillbaka. Han finns i min säng. Han finns på alla gator. Han finns i min garderob.
Han finns i min ipod. Han finns överallt. Förutom hos mig på riktigt.

På en vårdcentral i Sundbyberg får jag sitta i trapphuset tillsammans med min bror och vänta på att en läkare ska komma. De vågar inte ta in oss på avdelningen pga. smittorisken och efter kanske ett kvart tvingar snabbt en sjuksköterska in oss i ett isoleringsrum. Jag kände som en utomjording, speciellt när tanten (läkaren) kom in i världens största dräkt för att undersöka oss. Hennes livrädda ansiktsuttryck gjorde inte saken bättre. Efter all dess jävla drama konstaterade hon iallafall att jag bara lider av en vanliga influensa. Min bror hade däremot fått lunginflamation.

Imorgon ska jag och en kär vän planera vår Englandsresa som går av stapeln vecka 44. Via telefon eftersom jag fortfarande måste vara isolerad ifrån omvärlden pga. smittorisk. Isolerad på en fredag, kan det  bli bättre?

Idag missade jag min mössprovning i skolan. Varför? Jo jag är jättesjuk, megasjuk och har inte varit såhär sjuk på år tror jag. Läkarna tror att jag har fått svinan, därför får jag inte gå till vårdcentralen och bli undersökt. Därför får jag ingen medecin. Därför får jag ligga hemma och ha så ont i kroppen så tårarna rinner konstant. Vad är det för jävla sjuksystem vi lever i. Som Love (sångaren i Florence Valentin) sa i lördags under spelningen: Ni måste vara dumma i huvudet som ställer er på en rockkonsert när svininfluensan just kommit till stockholm. Men det var de värt, om jag nu har fått svinan så var det värt varenda sekund.

Gud vad jag känner att jag älskar livet just nu. Ironi.

Vi var på en fest i slutet på juli, jag och mina vänner.
Det var en vacker sommarkväll och vinglasen fylldes på mer än någonsin.
Alla dansade, lät sig charmeras av sina kärlekar och skrattade i natten.
Från ingenstans får jag bilder i huvudet, hur jag som liten sitter i garderoben livrädd. Hur jag som liten stirrar in i akvariet och låtsas att jag är en fisk istället för att lyssna på skriken som hörs i vardagsrummet. De små klippen visas gång på gång i hjärnan och det blir svårare att andas. Jag lyckas ta mig ut, in i hissen, ut på gatan, in i en buske. Där jag bryter ihop. Jag spyr tills det bara är galla som kommer, försöker resa mig upp men rasar ner på knäna igen. Tårarna rinner ner och jag känner smaken av salt på läpparna och allting börjar bli suddigt. Då hör jag min bästa väns röst, hon hade hittat mig.

Hon lyckades på någotsätt få hem mig, jag kommer inte ihåg hur förutom att hon höll min hand hela vägen. Väl hemma bröt jag ihop igen och försökte berätta, men det finns inga ord. Bara hulkande. Jag visste att hon inte visste vad jag försökte få fram, men på någon sätt förstod hon ändå hur jag kände. Jag skulle inte ha klarat mig utan henne den natten.

Idag går Oasis skivorna på högtryck i mitt rum, fick imorse reda på att det är slut på bandet som jag älskat i så många år. Ett av världens bästa band försvinner och jag har begravning för dom i mina öron. Är iallafall lycklig över att jag fick se detta band en gång i mitt liv och det var underbart.

"Take me to the place where you go
Where nobody knows, if it's night or day.
Please don't put your life in the hands
Of a Rock 'n Roll band
Who'll throw it all away"

Anna Ternheim var först ut idag och det var verkligen ingen besvikelse. Hon var jättebra och när 'What have I done' sattes igång kändes det i hjärtat. Har däremot inte lyssnat överdrivet mycket på henne innan, så spelningen hade nog vart underbar om man kunde lite fler låtar.



The Teenagers, god I love them. De var de första bandet på båda dagarna som drog igång publiken på riktigt. Älskar hur han hoppade ner ifrån scenen och skulle hälsa på alla fans och körde sin lilla robotdans. Homecoming och streets of paris var helt klart dom bästa låtarna, kanske för folk kände igen dom tillskillnad mot resten.



Florence Valentin, de kom och öste skiten ur hela eriksdalsbadet. Kvällens bästa spelning helt klart, vilket jävla drag det var och jag hade som tur som stod längst fram och fick asbra bilder också. Love, sångaren bjöd bland annat på lite tal i mellan låtarna och berättade att de lägsta man kunde göra var att spela för kronprinsessan mm. Klockrent. De spelade över, hoppade ner hos publiken och jag highfiva allihoppa. Lyckad spelning!





Markus Krunegård, kvällens sista spelning och den var självklart otrolig. Mitt hjärta ville hoppa ut och dansa på scenen när han drog fram Mauro Scocco och körde 'hela livet var ett disco' som är en av mina favoritlåtar. Allt var perfekt och alla var otroliga när slutet på 'samma nätter väntar alla' kom. Då var det rysningar på benen och tårfyllda ögon som syndes på mig. Skulle däremot velat se honom på något ställe där det inte står miljoner småtjejer och vrålar fult. Då hade det varit perfekt.

Parken eller ska jag säga världens gladaste band, fyfan vad härlig stämmning dom satte igång. Måste ge plus till han på synten som spela som om han skulle dö imorgon och med världens roligaste miner på det. Bästa låtarna var helt klart dagar i arkadien, jag har vart vilsen lisa och låt mig få följa dig ner.



Johnossi var lika grymma som på where the action is 2008, om inte bättre. Längst fram stod man också, så varje trumslag slog hjärtat ur balans och det var så härligt. Det var ju deras näst sista spelning innan dom går in i studion igen så de körde järnet, vilket uppskattades mycket. Bästa låtarna var 18 karat gold och party with my pain, men det var inte någon låt som var halvdan. Allt ljud som hördes från scenen var det högsta klass på.



Lykke li kom fram ur mörket med sin som vanligt skumma klädsel och läskiga ögon. Älskar bilden nedanför som jag tog föresten. Nä men hon gjorde sin grej och det var fint, men älskade när hon spelade tonight. Kanske för att det är min favoritlåt. Eller för att hon gjorde den grymt.



Sen kom det bästa, som gjorde hela dagen värd väntan. Mina älskade MGMT som öppnade med the youth och då förstod jag verkligen att det var dom som stod på scen. Regnet började ösa ner och hoppandes stod jag några meter ifrån dom med världens största leende på läpparna. Electric feel, kids, pieces of what, time to pretend & weekend wars allt var musikorgasm. Men när Kids kom på slutet, var det en underbar känsla. Att man var dyngsur, hade ont i fötterna och torr i munnen spelade igen roll. Jag har aldrig varit så glad och att Andrew började hugga i en melon gjorde inte saken bättre. Dom var bäst på popaganda iallafall.


Snart ska jag iväg för att se fortsättningen på popaganda. Bilderna är tagna av mig så kopiera inte.

Igår fick jag min älskade nikon, min man.
Idag kommer jag dansa till Parken, Lykke li, Johnossi och MGMT.
Älskar älskar älskar.

Idag flög Arctic Monkeys nya skiva ner i min brevlåda, den är så otroligt bra. Och det är så jävla snyggt artwork på albumet.
 

För en halvtimme sedan beställde jag hem en ny man. Han heter Nikon D60 och kommer vara min stora kärlek ett bra ta framöver. Kärlek innebär inte bara tusentals fina nya foton, utan också ett lyckligare liv. Det låter kanske fjantigt för er som inte förstår vad jag ser i en kamera. Men jag kan gömma mig för den otäcka verkligheten och få det fina i livet på bild istället. Så om en vecka fylls mina blodkärl med kärlek. 100 % kärlek.

"Grynet den lilla hunden med det stora hjärtat. Hon kom bort flera gånger. En gång som valp i snön. En gång i skogen till midnatt då hon skällde och hittades av husse då det var nattsvart ute. Nästa gång höll hon på att drunkna i en brunn i skogen. I vintras kom hon hem i polisbil efter en liten utflykt på Södermalm. Man fick alltid en slick av henne när man kliade henne. Alltid uppmärksam när man sade något. Alltid glad när något var på gång. Uppmärksam och nyfiken. Mamma Betty var vaksam och kollade dej ofta. Jag minns dej som en tokigt glad hund. Kan inte glömma din tillgivenhet. Ha det bra i din hundhimmel /Husse"

Jag grät imorse när jag såg vad min farfar hade skrivit på en bild på vår hund. Min farfar är lika stel som ett papper i vanliga fall, på sitt egna charmiga sätt. Men jag trodde han inte kunde skriva såhär.