Jag var som finast när jag vinglade uppför trapporna på min favoritklubb. Omringad av mina bästa vänner och med en öl som jag egentligen inte hade råd med. Det var då jag såg honom, min första kärlekshistoria. Han stod i baren och skrattade tillsammans med sina vänner.  Och hans rödbruna hår stod åt alla håll precis som det brukade göra.

Mitt hjärta det slog tre dubbla volter när jag såg att han såg mig. Han log och två sekunder senare förenades vi i varandras armar. Det var ett och ett halvt år sedan jag låg brevid honom i hans säng. Och helt plötsligt hade jag hans armar runt mig. Vi pratade en stund, skrattade om hur patetiska vi var och när jag skulle gå.
Då tog jag hans hand.

Jag kan inte förklara det, men det kändes som jag lämnade ett brännmärke i handen på honom. Två händer möttes och det gjorde så ont fast det var den finaste smärta jag någonsin har varit med om. Det är sånt här jag kallar kärlek och jag väntar på den dagen vi kan försöka få varandra. När varken han eller jag är fast vid någon annan.