Jag sitter och fingrar på mina nya örhängen, ett par guldduvor.
Duvor står väl för frihet om jag minns rätt. Jag känner ingen frihet just nu. Fast jag egentligen är hur fri som helst så känner jag mig fången.

När vi var i england sov jag och min bästa kompis på två madrasser i vardagsrummet. Hon sov och jag låg vaken. Jag och mina sömnproblem började tänka sådär farligt mycket. Det började rinna tårar nerför kinden som snart skulle samla sig i en stor pöl på kudden. Jag började tänka på alla utbrott jag har fått senaste tiden, alla gånger jag har börjat gråta från ingenstans. Till och med på min egen artonårsfest sprang jag iväg gråtandes. Två gånger. Då slog det mig att det händer för jag håller för mycket inne, att jag inte pratar om mina problem.

Jag alltså låg gråtandes brevid min bästa vän och klarade inte ens av och väcka henne för att få prata. Hon visste ingenting, hon kunde inte gissa att jag mår så dåligt som jag gör. Hon kan inte veta om jag inte berättar. Jag kan inte bli bättre om jag inte berättar. Problemet är att jag inte kan berätta.

Förbandet spelade på scen.
I det blåa ljuset längst fram stod jag med en stor rosett i håret.
Det luktade rök, svett och musik. Han som sjöng i bandet pekar på mig och sjunger sedan refrängen om olycklig kärlek. Jag ler mot honom och höjer glaset. Han ler tillbaks under resten av spelningen. Jag kände basen i hela kroppen, det var sånt här som fick mig att glömma allting hemma där borta. Visst kanske det bara var för en halv timme, men det var skönt.


Ph jag

Har haft ett par fina dagar i ett finare land nu. Här kommer lite foton.

På onsdag åker jag, men kommer inte ha tid att skriva något mer innan jag åker. Måste säga att den här resan är viktig för mig, kommer vara otroligt skönt att åka till staden jag kan andas fritt i. Dricka bulmers cider, dansa, möta söta britter och det bästa är att min finaste vän följer med mig. Är hemma igen den 3 februari och då kommer det komma massa bilder.

Igår fick jag ett sms att den personen som mitt hjärta slutat slå för.
Jag blev arg, arg för han inte kan låta mig vara. Låta mig gå.
Men mest arg blev jag för att jag saknar honom.

I november satt jag och min bäste vän vid mitt röda köksbord.
- I januari åker vi till brighton, singelresa på riktigt. Bara du och jag.
- Jag lovar att bara för vi säger att  vi ska vara singlar så kommer va inte vara det då. Bara för att gud vill jävlas med oss.

Och så blev det, min bäste vän skaffade pojkvän precis nu innan vi åker.
Inte jag däremot, men det har jag nog mig själv att skylla på. Jag tycker om människor tills de kommer för nära, då blir det jobbigt. När ska jag någonsin lyckas ta det steget att jag släpper in någon i mitt riktiga liv. När ska jag träffa den personen som ska få se mitt liv osminkat. Nu pratar jag inte om ett osminkat ansikte, utan ett osminkat liv. För det är precis så det känns. Mitt liv ser perfekt ut på utsidan, men om man ser allting under ytan är det kaos. Jag vill träffa en sådan person som jag kan lita på så mycket att jag vet att han inte går när han får se kaoset. Att han inte lämnar mig, utan står kvar med mig och gör mig starkare istället.

ph jag

Det finns två sorters sömnlösa nätter.

Den första sorten är den vi inte tycker om, den då man grubblar och spelar upp scen på scen i sitt huvud. Som egentligen inte vill tänka alls. Men man fortsätter grubbla, tillslut gråter man en skvätt och somnar av utmattning.

Den andra är den sorten jag behöver just nu. De nätterna som man kysser sig sömnlös och när man väl somnar. Då har man en varm famn som håller om en. Det är min stora önskning inför helgens kommande dagar iallafall.




Ph. jag

Ph jag

Inatt kunde jag sova ordentligt, första gången på tre veckor.
Firar med Broder Daniel - Underground.

Det var den sista sommardagen, fast det var i slutet av september var det den sista sommardagen. Luften luktade solsplågat gräs och en svag doft av skärgårdsvatten. Även fast det luktade som en ljus sommardag var det kolsvart ute. Jag gick först med en ficklampa. Såg bara den lilla fläcken framför mig av ljus på sågspånsstigen framför mig, allt annat var svart. Jag visste bara att mina fyra bästa vänner gick bakom mig, men såg dem inte.

Vi kom fram till ängen där helikopterplattan låg. Kommer ihåg när mormor fick åka helikopter därifrån då hon bröt benet. Men den dagen fick den här platsen ett nytt minne. För jag råkade titta upp och se den stjärnklaraste himlen jag någonsin sätt. Tillslut står vi där alla fem och tittar rakt upp i himlen. Den var nästan lika fin som känslan att jag stod där med mina bästa vänner. Vi är asfalltsblommor i vanliga fall och nu tittade vi på en stjärnklar himmel som jag sent kommer glömma.
För det var den sista sommardagen.

Klockan är 02.00, har precis släkt lampan och försöker tänka på något fint.
Klockan är 02.40, det fungerar inte så jag sätter på tvn igen. Tittar på smålandsnytt. Ointressant. Klockan är 04.00, dricker vatten. Stänger av tvn och går på toaletten. Sätter mig och tittar på vattenkranens vatten. Det brukar lugna mig när jag är stressad. Klockan är 05.00, går till köket, hämtar mer vatten. Ser att dn har kommit, får ångest av tanken och vill sova.Klockan är 05.30, somnar tillslut.

Det jag vill säga är att jag inte fortfarande kan sova.
Plus att jag gjorde om bloggen idag, den blev mer lyckad än min nattsömn.

Ikväll ska jag ha drinkkväll med mina älskade flickvänner (bästa vänner) för att senare åka in till stan, gå på ace och dansa tills mina fötter gråter blod och det bästa är att jag kommer få träffa min älskade vän som varit i venezuela i en månad också. Det är sånna här lördagar jag vill att hela året ska bestå av och ja hoppas att min rödhåriga dröm är där ikväll.

Flera nätter i rad har jag bara legat och lyssnat på klockan. Den blir tre, den bli fyra och någon gång runt fem somnar jag. Varför vet jag inte, för jag har inte särskilt mycket och tänka på. Jag är inte ens särskillt deppig längre heller. I vanliga fall bruka jag ge en kvart åt att tänka på något fint minne, kärleksvänliga tankar att börja min skönhetssömn med. Men senaste nätterna har jag vara kunnat tänka på hemska saker. Försökte tilloch med dricka varm mjölk igår natt, men började gråta för det var så äckligt.

Här är ett foto på några fina kor i brighton iallafall. Tolv dagar kvar.

Ungefär såhär känner jag mig nu.

Följ min blogg med bloglovin

 
Unknown

Imorgon ska jag ha en hel dag för mig själv, eller jag ska bara göra saker som jag tycker om. Ska fota, baka scones, dricka te och sedan fota igen.

 Igår pratade jag med min jättegamla kärlek, ni vet han med rött hår som jag skulle kunna offra mitt eget ben för att bli kär i. Men vi blir ju aldrig kära i varandra igen. Men vi sa att på lördag ska vi ge det ett försök. Ett sista försök, jag vet precis vad jag ska ha på mig, precis vart vi ska ses osv. Ett försök för kärleks skull helt enkelt.


unknown picture