Jag tränger mig ut i rummet förbi de högljudda konversationerna och folks viftade händer. Han sitter på sängen och knyter slarviga rosetter på sina kolsvarta skor.
- Ska du redan gå?
- Ja, jag måste annars missar jag bussen som matchar tåget. Vart ska du sen?
- Ska mot fridhemsplan, mitt tår går om en halvtimme. Annars kunde vi gått tillsammans.
- Synd, men om jag missar mitt tåg så ses vi på perrongen.

Han flinar lite och ber mig knäppa hans mörkblå skjortärmar precis som om det skulle vara det normalaste i världen. Det kanske är det normalste i världen för honom, men när jag kröp in i hans famn som hejdå kändes det som om det var den första kramen jag någonsin fått. Iallafall den första kramen jag har fått som har känts i magen på väldigt länge.


ph:jag