Det var en eftermiddag i juni. Dammet flög vackert i den lilla solstrålen som spred i mitten av rummet. Det hjärtmönstrade täcket som hon låg under kändes patetiskt eftersom hon några timmar tidigare hade haft sällskap under det. Och nu låg hon där ensam kvar med små små tårar i ögonen som inte ville lämna henne. Hon var inte säker på om hon ville gråta för hans skull. Hon hade ju lovat sig själv att aldrig låta honom såra henne igen.

Natten som hade passerat var inte som alla andra nätter med honom, utan det var tomma kyssar och tysta ord. Hon hade inte sovit på hans bröst, inte ens under det hjärtmönstrade ikea täcket. Hon och hennes spetstrosor sov själv på kanten av sängen. Eller åtminstone försökte sova, för hon kände hans blick i nacken hela tiden och ibland hans andetag.

När hon hade vaknat låg täcket över henne och hans armband på platsen där han legat några timmar tidigare. Men han låg inte kvar. Bara armbandet och en svag doft av hans parfym. Han hade gått för att hon velat det, men inte sagt det rakt ut. Men han visade ändå att han ville vara kvar, annars hade han aldrig lämnat sitt finaste armband. Det var tomma morgonar som denna hon tänkte tanken att dom aldrig kommer ta slut. Deras öde var förutspått av lidande, världens finaste lidande iallafall. Det kallas kärlek som aldrig skulle fungera.

---

Dom tog slut en dag, men det gjorde brutalt ont i hjärtat. Fast både hon och han mår bra nu.