Kolsvart hår. Ett kors runt halsen som hedrar din döde släkting.
Läppar som skrattar fast dom egentligen inte ens ler. Bruna ögon.
Som ibland lurar mig. Som ibland gör mig arg, för de tittar på mig.

Dem kan titta på mig i timmar, som den natten du låg brevid mig och andades in min febriga luft. Du struntade i att jag hade trettionio graders feber och kysste mig ändå. Det är den personen som jag tycker om. Men tyvärr är det inte den som jag sett på senaste tiden. Jag vet att du är som förut, men jag börjar tröttna på att du inte kan visa det som förr.

ph:jag