Jag vill berätta för er om vad som händer och hur jag mår. Men det går inge bra. Mina fingrar vill inte beskriva för er hur mycket jag kan hata en man som tackar nej till lägenheter för att ungshandtaget är trasigt. Jag vill spotta honom i ansiktet och önska honom en hemsk död. Han har fått en familj att lida i tio år och försöker att dra ut på det tills dom sista tårarna har runnit. Men vi ger inte upp, vi är mer värda än honom i en kamp för att få ett nytt liv.

Min mamma har aldrig tidigare gjort mig så stolt som idag. Hon kämpar mer än vad hon egentligen orkar för att hon har insett vad har gjort mot oss. Hur han har spelat ut familjemedlemmar mot varandra och fått min såkallade halvsyster att aldrig någonsin prata med mig igen. Men det gör inte så mycket längre för hjärtat ler när jag, mamma och lillebror sitter skrattandes vid köksbordet under middagen. Det var så länge sedan jag kände att vi kunde må bra under dom omständigheterna vi lever i. Min familj och mina vänner har hjälpt mig något så enormt på senaste tiden. Jag kan vara normal igen utan ett falsk leende fast jag känner väldigt mycket hat. Men hat föder kärlek och utan all skit skulle jag inte kunna se på livet som jag gör idag. Allt jag har sett och lärt mig under mitt liv har gjort mig starkare än dom flesta tjejer på nitton år, vilket jag har insett är helt okej och inte bara negativt.