Kärleken tog tag i mig och band fast mig vid varenda plats som påminde mig om honom. Jag hade suttit fastbunden i bänken på den finska skolgården i nästan tre år när jag äntligen kom loss. Med ärr efter repen som hållit mig fast gick jag numera på gator som en såkallad fri människa. Men jag var aldrig riktigt fri. För varenda gång jag såg hans buss eller hörde hans favoritlåt då slöts repen runt min kropp igen och jag tänkte när fan ska jag kunna glömma honom när han är överallt.

Ett antal månader senare kom jag underfund med att man inte ska glömma. Man ska komma ihåg allt som hänt men godkänna det och då ser man inte längre honom överallt. Idag kan jag sitta på hans buss utan att ens tänka på honom. Ibland ser jag honom och hans nya kärlek, men då rycker jag mest på axlarna och går vidare.

Jag har däremot funderat mycket på hur jag kunde bli så starkt bunden vid någon som egentligen inte passade in i mitt liv. Visst hade vi dom perfekta stunderna också, men vi var inte gjorda för varandra. En kvinna sa till mig i fredags att alla känslor spelar roll. Det är inte bara fjärilarna i magen som skapar rep runt ens handleder utan alla bråk, skrik och tårar binder starka rep dom också. Att det hemska som händer gör så att  människor växer ihop och det är oftast dom som är svårast att släppa. Jag tror att det var de som hände med oss på slutet. Vi hade kämpat så mycket med att få det att funka så vi ville inte bara ge upp det. Men det var de vi behövde göra.