Mitt liv har gått från vanligt kaos tills ett kaos som förlamar mig. Jag ligger i sängen och luktar på en kudde som luktar mig själv. Jag går och köper cigaretter för pengar jag inte har. Jag röker upp dem när jag läser en bok och dricker kaffe tills jag får ont i magen. Men det enda jag vill nu vara att komma hem.

Men just nu har jag inget såkallat hem. Utan jag har bara massa adresser att gå till, men inget hem som känns som ett hem. Ett hem ska väl vara att ett ställe där man känner sig trygg och älskad. Vilket är det sista jag gör nu. Det enda hem jag kan tänka mig är om jag åker och aldrig mer kommer hit igen. Men då lämnar jag allt. Alla mina vänner. Hela min familj. Samt min kärlek. Det är rätt mycket att lämna just nu, kanske för mycket. Men stannar jag, då lämnar jag mig själv.

En fråga till gud som egentligen inte finns. När ska jag få sluta välja bort saker och personer som jag älskar för att må bra? (Tro inte att det här handlar om att min familj behandlar mig dåligt eller så, för det är dom som stödjer mig mest just nu. Utan det är personerna som förstör min familj som får mig att må såhär)