Jag flyttade hem idag.
Helvete bröt loss. Han skrek. Han hota.
Min starka yta försvann i ett hav av tårar som inte vill sluta rinna. Jag börjar undrar hur många som egentligen ryms i tårkanalen, miljoner måste det vara iallafall. Jag behövde verkligen inte det här idag, men världen har slutat överaskat mig. Det finns inget hopp för vissa människor och han är en av dom. För jag trodde aldrig att jag skulle kunna önska någon döden, men han skulle mer än gärna få dö. Så han aldrig sårar mig eller min familj igen. Helvete har brytit loss och tyvärr så är det här bara början. Början av kampen om vem som kommer gå sönder först. Hoppas det blir han.

Det enda som får mig att fortsätta kämpa i motvinden är mina vänner och min familj.