Inatt sov jag tolv timmar, utan drömmar och utan att vakna. Min kropp sa ifrån till alla känslor, kopplade ur både hjärta och hjärna för en stund. Det var skönt och jag vaknade upp likgiltig. Jag har ingen ork att gråta längre, ingen ork att läsa alla tusen texter om den förra kärleken. Ingen ork alls. Den lilla ork jag har kvar i kroppen använder jag till att prata med mina vänner, min familj och så han. Han som jag börjat tycka om. Lite iallafall. Det finns lite ljus kvar i oktober. Lite.




ph:jag