Vi hörs mest på hela stället, drinkarna står på bordet och alla trummar med sina händer till highway man. Två av mina bästa vänner fyller år och hela rummet består liksom av glädje. Men i spegeln på andra sidan väggen ser jag mig själv sitta med ledsna ögon fast mina läppar ler. Att känna sig ensam när man är med tjugo av sina finaste vänner är en märklig känsla. Men jag tror att det är för att jag inte har någon som jag kan tänka på. Men det är väl inte så konstigt när jag alltid har haft någon någonstans i tre år. Det är inte konstigt att det känns lite tomt i hjärtat då.

Jag blev iallafall glad när en fin kille ringde mig imorse bara för att prata. Han frågade om vi kunde ses någon dag och jag sa ja.  Det finns hopp för kärleken, det finns det. Visst kanske det inte är han som ringde, men man vet ju aldrig.