Mina svarta klackar lämnade spår på den snötäckta marken på rådmansgatan. Benen var sådär iskalla att känslen hade försvunnit och cigaretten i handen var näst intill fastfrusen. Mina vänner gick framför mig och jag tittade på dom. Hur de skrattade trots att minusgraderna satte sig som nålar i ansiktet och ibland så tittade dom bak för att kolla att jag fortfarande gick bakom. Jag är så glad att jag har mina fina riktiga vänner. Just för att dom är sånna som tittar bak för att kolla så att jag fortfarande är med.